Chapter IV: Introduction: I (3)

"Hur ungdomsblodet dock kokar över", 155 sad' gamle Hilding, "hur väl behöver det dock att kylas av årens snö, och orätt gör du den ädla mö. Anklaga icke min fosterdotter, anklaga nornan, vars vreda lotter 160 ej mänskor rubba; de falla från åskdiger himmel på jordens son. Väl hörde ingen den ädlas klagan, hon teg som Vidar i gudasagan, hon sörjde tyst som i sunnanskog 165 en turturduva, vars make dog. För mig hon yppade dock sitt hjärta, i djupet bodde oändlig smärta. Som vattenfågeln med sårat bröst till bottnen dyker--det är hans tröst, 170 att dagen icke i såret glöder, på bottnen ligger han och förblöder--, så hennes smärta i natt sjönk ned, jag ensam vet vad den starka led. 'Ett offer är jag', hon sade ofta, 175 'för Beles rike: snöblommor dofta i fridsmöns lockar, och vintergrönt kring offret hänges, det är dock skönt! Jag kunde dö, men det vore skoning; förtörnad Balder vill blott försoning, 180 en långsam död, kan ej vila få, dess hjärta klappar, dess pulsar slå. Men säg för ingen den svagas strider! Jag vill ej ömkas, ehur jag lider; kung Beles dotter fördrar sin sorg, 185 men hälsa Fritiof från Ingeborg!'-- När bröllopsdagen nu kom--den dagen jag gärna sett från min runstav tagen--, mot templet skredo i långsam färd vitklädda jungfrur och män med svärd. 190 För skaran tågade dyster sångarn, men blek satt bruden på svarte gångarn, blek som en ande, som sitter på det svarta molnet, när åskor gå. Jag hov ur sadeln min höga lilja, 195 jag ledde henne på tempeltilja till altarrunden; där sade hon åt Lofn sitt löfte med säker ton, och mycket bad hon till vite guden, och alla gräto, så när som bruden. 200 Då märkte Helge på hennes arm din ring, han ryckte den bort med harm;-- på Balders bild nu den gyllne hänger--. Min vrede styrde jag då ej länger; jag rev från länden mitt goda svärd, 205 ej mycket var då kung Helge värd. Men Ingborg viskade mig: 'Låt vara, en broder kunnat mig detta spara, dock mycket tål man, förrn man förgås, Allfader dömer emellan oss.'"-- 210

"Allfader dömer", sad' Fritiof dyster, "men litet också mig döma lyster. Är nu ej Balders midsommarfest? I templet är väl den krönte präst, mordbrännarkungen, som sålt sin syster; 215 mig också litet att döma lyster."

XIII.

BALDERS BÅL.

Midnattssolen på bergen satt, 1 blodröd till att skåda; det var ej dag, det var ej natt, det vägde emellan båda.

Baldersbålet, den solens bild, 2 brann på vigda härden. Snart är ändå lågan spilld, då rår Höder för världen.

Präster stodo kring tempelvägg, 3 makade bålets bränder, bleka gubbar med silverskägg och med flintkniv i hårda händer.

Kung med krona står bredvid, 4 sysslar kring altarrunden. Hör! Då klinga i midnattstid vapen i offerlunden.

"Björn, håll endast dörren till, 5 fångna äro de alle. Ut eller in om någon vill, klyv hans huvudskalle!"

Blek vart kungen, alltför väl 6 kände han den rösten. Fram steg Fritiof med vredgad själ, kvad som en storm om hösten:

"Här är skatten, som du bjöd 7 hämtas från västervågor. Tag den! Sedan på liv och död slåss vi vid Balders lågor;

sköld på ryggen, barmen bar, 8 ingen skall striden klandra. Första hugget som kung du har, glöm ej, mitt är det andra.

Blicka ej åt dörren så! 9 Räv är fångad i kula. Tank på Framnäs, tänk uppå systern med lockar gula!"--

Så han talte med hjältefog, 10 drog ur gördel pungen; föga varsamt han den slog mitt i pannan på kungen.

Blodet frusade ut ur mund, 11 svart det blev för öga: dånad låg vid altarrund asafränden höga.

"Tål du ej ditt eget guld, 12 fegaste i ditt rike? Angurvadel vill ej ha skuld att ha fällt din like.

Stilla, präster med offerkniv, 13 bleka månskensförstar! Kunde gälla ert usla liv, ty min klinga törstar.

Vite Balder, styr din harm, 14 se ej på mig så mulen! Ringen, som du bär på arm, med förlov, han är stulen.

Ej för dig, så vitt jag vet, 15 smiddes han av Vaulunder. Våldet rånade, jungfrun grät, bort med de nidingsfunder!"--

Tappert drog han, men ring och arm 16 voro som grodda samman: när den lossnade, stöp av harm guden i offerflamman.

Hör! det knattrar, lågan slår 17 guldtand i tak och sparrar. Dödsblek Björn i porten står, Fritiof blygs, att han darrar.

"Öppna dörren, släpp folket ut! 18 Vakt ej mer jag behöver. Templet brinner, gjut vatten, gjut hela havet däröver!"

Nu från templet och ned till strand 19 knyts en kedja av händer, böljan vandrar från hand till hand, fräser mot svedda bränder.

Fritiof sitter som regnets gud 20 högt på bjälken och flödar, delar till alla sitt härskarbud, lugn bland de heta dödar.

Fåfängt! Elden tar överhand, 21 rökmoln virvla och välta, guldet droppar på glödhet sand, silverplåtarna smälta.

Allt förlorat! Ur halvbränd sal 22 eldröd hane sig svingar, sitter på takets ås och gal, flaxar med lösta vingar.

Morgonvinden spelar från norr, 23 högt det mot himmeln blossar. Balderslunden är sommartorr, lågan är hungrig och frossar.

Rasande far hon från gren till gren, 24 än har hon långt till målet. Eja, vad vilt, vad rysligt sken! Väldigt är Baldersbålet.

Hör, hur det knakar i rämnad rot, 25 se, hur topparna glöda! Vad är människokraft emot Muspels söner, de röda!

Eldhav böljar i Balders lund, 26 strandlöst svalla dess vågor. Sol går opp, men fjärd och sund spegla blott avgrundslågor.

Aska är templet inom kort, 27 aska tempellunden; sorgsen drager Fritiof bort, gråter i morgonstunden.

XIV.

FRITIOF GÅR I LANDSFLYKT.

På skeppsdäck satt i sommarnatt bedrövad hjälte. Som vågor välte än sorg, än harm 5 uti hans barm; och tempelbranden rök än från stranden. "Du tempelrök, flyg högt och sök, 10 sök opp Valhalla och nederkalla den Vites hämnd, åt mig bestämd! Flyg dit och skvallra, 15 så valven skallra, om tempelrund, förbränd till grund; om träbelätet, som föll från sätet 20 och brände ned som annan ved; om lunden sedan, fridlyst, alltsedan svärd bands vid länd-- 25 nu är han bränd, fick ej den heder att ruttna neder!-- Det där, med mer, som var man ser, 30 glöm ej att föra till Balders öra, du töckenbud till töcknig gud!

Helt visst besjungen 35 blir milde kungen, som bannlyst mig, ej just från sig, men från sitt rike. Välan, vi vike 40 till riken blå, där vågor gå. Du får ej vila, du måste ila, Ellida, ut 45 till världens slut. Du måste vagga i saltad fragga, min drake god; en droppe blod 50 ej heller skadar, evar du vadar. I stormens sus är du mitt hus; det andra brände 55 gud Balders frände. Du är min Nord, min fosterjord; ifrån den andra jag måste vandra. 60 Du är min brud i becksvart skrud; ty på den vita var ej att lita.--

Du fria hav, 65 du vet ej av kung, som förtrycker med härskarnycker. Din kung är den bland fria män, 70 som aldrig skälver, hur högt du välver i retad harm vitskummig barm. De blåa fälten 75 förnöja hjälten. Hans kölar gå som plog därpå, och blodregn dugga i ekens skugga, 80 men stålblankt är utsädet där. De fälten bära sin skörd av ära, sin skörd av guld. 85 Bliv du mig huld, du vilda bölja! Dig vill jag följa. Min faders hög står still, och trög, 90 och vågor döna omkring den gröna. Min skall bli blå, med havsskum på, skall ständigt simma 95 i storm och dimma och dra allt fler i djupet ner.-- Du blev mig givet till hem i livet, 100 du blir min grav, du fria hav!"

Så kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stäv 105 från välkänd säv. Han vaggar sakta bland skär, som vakta ännu i Nord den grunda fjord. 110 Men hämnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. Då ropte alla: 115 "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder månen, 120 vill ovanom, varfrån han kom; den gudabloden vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 125 förrn osedd makt vid köln sig hakar på Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner 130 till Ranas döda, och själv med möda kung Helge sam från halvdränkt stam.--

Men Björn den glade 135 log högt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat 140 förliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem håller kvar; 145 men skada var, att icke drotten gick med till botten."

I vredesmod kung Helge stod, 150 knappt frälst ur vågen. Han spände bågen, stålgjuten, rund, mot klippig grund. Han själv ej kände, 155 hur hårt han spände, tills med en klang stålbågen sprang.

Men Fritiof väger sin lans och säger: 160 "En dödsörn bär jag bunden här. Om ut den flöge, då låge höge kungsniding fälld 165 för våld och väld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den är för god 170 för de bedrifter. På runogrifter han ristas må, men icke på de nidingsstänger, 175 där ditt namn hänger. Ditt mandomsrön försjönk i sjön. Till lands ej heller det mycket gäller. 180 Rost bryter stål, ej du; ett mål mer högt än detta vill jag mig sätta. Giv akt, hur vitt 185 det går från ditt."--

Då tar han furen, till åra skuren, en mastfur fälld i Gudbrands däld. 190 Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rörpils skaft, som kallbräckt klinga, 195 de åror springa.--

Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder 200 var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; 205 men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. 210 Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl!

Farväl, du höga 215 valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, 220 du stjärnevimmel, farväl, farväl!

Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar 225 för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! 230

Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer 235 med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, 240 jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; 245 farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! 250 Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"

XV.

VIKINGABALK.

Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida 1
som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill
du höra hans vikingabalk?

"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr 2
blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till
tält har han himmeln den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3
en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort
är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är 4
lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; förrn
du stryker, gå hellre i krav!

Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det 5
Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät
är den flygande lock.

Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du 6
endast med sansning det bär:
den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, till
den sövande, raglar du här.

Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men 7
den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och
ditt stål är så gott som hans gull.

Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den 8
faller, beklaga ej dig!
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller
blott äran för sig.

Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går 9
hett under sköldarna till;
Om du viker ett steg, har du avsked från oss, det är
lagen, gör sen som du vill!

När du segrat, var nöjd! Den, som beder om frid, har 10
ej svärd, är din fiende ej;
bön är valhallabarn, hör den bleknades röst, den är
niding, som ger henne nej.

Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst 11
eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om men ej förr,
vill du hälsas för vår."--

Så han ristade lag, och hans namn med var dag växte 12
vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans
kämpar de stridde med lust.

Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, han 13
såg ned i det vaggande blå:
"Du är djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon
trives ej ovanuppå.

Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill 14
falla, om så är bestämt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka
mitt sinne alltjämt."--

Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger 15
djärvt som den vilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och
som Ljungaren står han i förn.

Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg 16
på den skummande grav,
och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom
han till Grekelands hav.

När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de 17
lutande templen uti,
vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som
älsken, I veten det, I!

"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är 18
templet, min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den
hårda i Norden förblev.

Bor ej friden i saliga dalarna där, bor ej minnet i pelaregång? 19 Och som älskandes viskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.

Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren för 20
gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma; jag gåve mitt liv för att se,
för att se henne blott.

Och tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land, idrotternas 21
konungasal;
stå de härliga fjällen i himmeln ännu? Är det grönt i min
fädernedal?

På den hög, där min fader är lagd, har jag satt en lind, 22
månn' hon lefver ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och
din dagg, o du himmel, giv du!

Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar 23
skatt och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna,
föraktar min själ.

Där är flagga på mast, och den visar åt norr, och i norr 24
är den älskade jord;
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra
tillbaka mot Nord."

XVI.

FRITIOF OCH BJÖRN.

_Fritiof_. Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, 1 höljorna äro oroliga sällar. Nordens de fasta, de älskade fjällar locka med underlig makt min håg. Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, ingen förjagat från fädernas grav! Ack, för länge, för länge jag flutit fridlös omkring på det vilda hav.

_Björn_. Havet är gott, det må du ej klandra: 2 frihet och glädje på havet bo, veta ej av den vekliga ro, älska alltjämt att med böljorna vandra. När jag blir gammal, vid grönskande jord växer jag också väl fast som gräsen. Nu vill jag kämpa och dricka ombord, nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

_Fritiof_. Isen har nu dock oss jagat i land, 3 runt kring vår köl ligga vågorna döda: vintern, den långa, vill jag ej föröda här ibland klippor på ödslig strand. Ännu en gång vill i Norden jag jula, gästa kung Ring och min rövade brud; se vill jag åter de lockarna gula, höra dess stämmas de älskade ljud.

_Björn_. Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, 4 vikingahämnden är föga blid. Kungsgård vi tända vid midnattstid, sveda den gamle och röva den sköna. Eller kanhända på vikingavis aktar du drotten en holmgång värdig, eller han stämmes till härslag på is:-- säg, hur du vill, jag är genast färdig.

_Fritiof_. Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig 5 fredlig till kungen min kosa jag ställer. Han har ej felat, hans drottning ej heller, hamnande gudar ha straffat mig. Litet har jag att på jorden hoppas, vill blott ta avsked av den, jag har kär, avsked för evigt! När lundarna knoppas, kanske ock förr, är jag åter här.

_Björn_. Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. 6 Klagan och suck för en kvinnas skull! Jorden, ty värr, är av kvinnor full, miste du en, stå dig tusen åter. Vill du, så hämtar jag dig av det kram hastigt en laddning från glödande Söder, röda som rosor och späka som lamm, sen dra vi lott eller dela som bröder.

_Fritiof_. Björn, du är öppen och glad som Frej, 7 tapper att strida och klok att råda; Oden och Tor, dem känner du båda, Freja, den himmelska, känner du ej. Icke om gudarnas makt må vi tvista: akta dig, väck ej den evigas harm! Fort eller sent hennes slumrande gnista vaknar i gudars och människors barm!

_Björn_. Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas. 8

_Fritiof_. Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

_Björn_. Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?

_Fritiof_. Den, som kan tagas, är värd att hängas.

_Björn_. Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, ristar väl blodörn på Fritiofs bane.

_Fritiof_. Onödigt, Björn, den galande hane hör han ej längre än jag. Farväl!

XVII.

FRITIOF KOMMER TILL KUNG RING.

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, 1 hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; hon var den friska våren, den kulna höst var han.

Då trädde uti salen en okänd gubbe in, 2 från huvud och till fötter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sågs han gå, men högre än de andra den gamle var ändå.

Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr; 3 där är de armas ställe ännu, som det var förr. De hovmän logo smädligt och sågo till varann och pekade med fingret på luden björnskinnsman.

Då ljungar med två ögon den främmande så vasst, 4 med ena handen grep han en ungersven i hast, helt varligen han vände den hovman upp och ned; då tystnade de andra--vi hade gjort så med.

"Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid? 5 Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid! Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?" Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.

"Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill. 6 Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till. I Ånger är jag uppfödd, min arvgård heter Brist, hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.

Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg, 7 han hade starka vingar och flög så glad och trygg; nu ligger han förlamad och frusen jämte land, själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet, i landet vida spord, 8 då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord; jag tog en narr för bröstet och vände honom kring, dock steg han upp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!"--

"Ej illa", sade kungen, "du lägger dina ord; 9 de gamla bör man ära, kom, sätt dig vid mitt bord! Låt din förklädning falla, låt se dig, som du är, förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här."

Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner; 10 i stället för den gamle envar en yngling ser. Ifrån den höga pannan kring skuldran bred och full de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå, 11 i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå. I drivet arbet' alla den konstnär bragt dem an, och runt kring hjältens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt, 12 vid sidan häng hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt. Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for; skön stod han där som Balder och hög som Asa-Tor.

Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt, 13 som röda norrsken måla de snöbetäckta fält; som tvenne vattenliljor inunder stormens larm stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.

Nu blåste lur i salen, och tyst blev överallt, 14 ty nu var löftets timme, och in bars Frejers galt, med kransar omkring bogen och äpple uti mund, och fyra knän han böjde på silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar grå, 15 han rörde galtens panna och gjorde löfte så: "Jag svär att Fritiof vinna, fastän en kämpe stor; så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor!"

Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög, 16 en blixt av hjältevrede hans anlet' överflög; han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang, och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.

"Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl: 17 ung Fritiof är min frände, jag känner honom väl. Jag svär att Fritiof skydda, och var det mot en värld; så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!"

Men kungen log och sade: "Helt dristigt är ditt tal, 18 dock, orden äro fria i nordisk kungasal. Fyll honom hornet, drottning, med vin, som du har bäst! Den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst."

Och drottningen tog hornet, som framför henne stod, 19 av urens panna brutet, en kostelig klenod, på blanka silverfötter, med mången gyllne ring, med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna ögon hon räckte hornet då, 20 men darrande var handen, och vin blev spillt därpå. Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland, de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.

Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru; 21 ej tvenne män det tömde, som männer äro nu; men lätt och utan tvekan, den drottning till behag, den väldige det tömde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa--han satt vid kungens bord-- 22 och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord, om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.

Han sjöng om Valhalls salar och om einheriars lön, 23 om tappra fäders bragder på fältet och på sjön. Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick, och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus, 24 varenda kämpe tog sig ett ärligt julerus, gick sedan bort att sova förutan harm och sorg; men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.

XVIII.

ISFARTEN.

Kung Ring med sin drottning till gästabud far, 1 på sjön står isen så spegelklar.

"Far ej över isen", den främling sad': 2 "han brister, för djupt är det kalla bad."--

"Kung drunknar icke så lätt", sad' Ring, 3 "den, som är rädd, kan gå sjön omkring."

Den främling blickar så mörk med hot, 4 han spänner stålsko i hast på fot.

Slädtravarn sätter med makt åstad, 5 han frustar lågor, han är så glad.

"Sträck ut", skrek kungen, "min travare god, 6 låt se, om du är av Sleipners blod!"

Det går, som stormen går över sjön, 7 den gamle ej aktar sin drottnings bön.

Men stålskodd kämpe står heller ej still, 8 han far dem förbi, så snart han vill.

Han ritar mång' runa i isens famn, 9 skön Ingeborg åker över sitt namn.

Så ila de fram på den glatta ban, 10 men under dem lurar den falska Ran.

Hon stöter ett hål i sitt silvertak, 11 och släden ligger i öppen vak.

Skön Ingeborg vart så blek på kind, 12 då kommer den gäst som en virvelvind.

Han borrar sin stålsko i isen fast 13 och griper i gångarns man med hast.

Då svänger han lätt med ett enda hopp 14 båd' häst och släde på isen opp.

"Det tag vill jag prisa", sad' kungen fort, 15 "ej Fritiof den starke det bättre gjort."

Så vände de åter till kungsgård om; 16 den främmande blev där, tills våren kom.

XIX.

FRITIOFS FRESTELSE.

Våren kommer, fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler, 1 och de lösta floder dansa sjungande mot havet ner. Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp, och i mänskans hjärta vakna levnadslust och mod och hopp.

Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jakt, 2 och det hela hov församlas, vimlande i brokig prakt. Bågar klinga, kogar skramla, hingstar skrapa mark med hov, och med kappor över ögat skrika falkarna på rov.

Se, där kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3 Som en stjärna på en vårsky sitter hon på gångarn vit, hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två, och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.

Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! 4 Akta dig, det liv är smidigt, akta dig, den barm är full! Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind, hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!

Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, över berg och dal! 5 Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal. Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem, men med spjutet sträckt framför sig är valkyrjan efter dem.

Gamle kungen kan ej följa jakten, som hon flyger fram, 6 ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam. Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans kvalda bröst, och varthelst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.

"O! vi övergav jag havet, för min egen fara blind? 7 Sorgen trivs ej rätt på vågen, blåser bort med himmelns vind. Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans, och de mörka tankar vika, bländade av vapnens glans.

Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår 8 sina vingar kring min panna; som en drömmande jag går, kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än, som hon svor,--_hon_ bröt den icke, grymma gudar bröto den.

Ty de hata mänskors ätter, skåda deras fröjd med harm, 9 och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm. Vad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris, men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjälk med is."

Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal, 10 dyster, hopträngd mellan bergen, överskyggd av björk och al. Där steg kungen av och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund! Jag är trött, kom låt oss vila! Jag vill slumra här en stund."--

"Icke må du sova, konung; kall är marken här och hård, 11 tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård."-- "Sömnen, som de andra gudar, kommer, när vi minst det tro", sade gubben. "Unnar gästen ej sin värd en timmes ro?"

Då tog Fritiof av sin mantel, bredde den på marken hän, 12 och den gamle kungen lade tryggt sitt huvud på hans knän, somnade så lugnt, som hjälten somnar efter stridens larm på sin sköld, så lugnt, som barnet somnar på sin moders arm.

Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel ifrån kvist: 13 "Skynda, Fritiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist! Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst, intet mänskligt öga ser dig, och den djupa grav är tyst."--

Fritiof lyssnar: Hör! då sjunger snövit fågel ifrån kvist: 14 "Ser dig intet mänskligt öga, Odens öga ser dig visst. Niding, vill du mörda sömnen? Vill du värnlös gubbe slå? Vad du vinner, hjälterykte vinner du dock ej därpå."--

Så de bägge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Fritiof tog, 15 slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog. Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par som en harpoton den andra klingande mot solen far.

Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd, 16 ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svärd. Dock, var är ditt svärd, o främling? Blixtens broder, var är han? Vem har skilt er, I, som aldrig skulle skiljas från varann!"--

"Lika mycket", Fritiof sade, "svärd jag finner nog i Nord; 17 skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord. Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem, sömnen är ej säker för dem, silverlockar reta dem."--

"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig prövat så; 18 obeprövad man och klinga litar ej den kloke på. Du är Fritiof, jag har känt dig, alltsen i min sal du steg, gamle Ring har vetat länge, vad hans kloke gäst förteg.

Varför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn? 19 Varför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn? Äran, Fritiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag, blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.

Ryktet talte om en Fritiof, människors och gudars skräck, 20 sköldar klöv och tempel brände den förvågne lika käck. Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land, och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.

Varför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång; 21 livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång. Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömt; jag har prövat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.

Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in; 22 tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din. Bliv min son till dess och gästa i min kungssal som förut! Svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut."--

"Icke", svarar Fritiof dyster, "kom jag som en tjuv till dig; 23 ville jag din drottning taga, säg, vem skulle hindrat mig? Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än. O jag dåre! halvsläckt låga tände jag på nytt igen.

I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej där, o kung! 24 Oförsonta gudars vrede vilar på mitt huvud tung. Balder med de ljusa lockar, han, som har var dödlig kär, se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är.

Ja, jag stack i brand hans tempel; varg i veum heter jag; 25 när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm, fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.

Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer, 26 marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger. Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring, solen i mitt liv är slocknad, bara mörker runtomkring.

Därför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god! 27 Bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod; vifta vingarna i molnen, väsande de vågor skär, flyg så långt som stjärnan leder, som besegrad bölja bär!

Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst! 28 När det dånar runtomkring mig, då är lugn i Fritiofs bröst. Sköldeklang och pilregn, gubbe! Mitt i havet slaget står, och jag stupar glad, och renad till försonta gudar går."

XX.

KUNG RINGS DÖD.

Gullmanig fåle, 1 Skinfaxe, drager vårsol ur vågen mer härlig än förr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dörr.

Sorgsen i hågen 2 Fritiof inträder, blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst häves som vågen. Främlingen kväder avskedets kväde med darrande röst:

"Böljorna bada 3 vingade hästen, sjöhästen längtar från stranden igen. Ut vill han vada; bort måste gästen, bort från sitt land och sin älskade vän.

Dig ger jag ringen, 4 Ingeborg, åter; heliga minnen bo troget i den. Giv den åt ingen! Fritiof förlåter; mig ser du aldrig på jorden igen.

Ej skall jag skåda 5 stigande röken mer ifrån Nordlanden. Mänskan är slav; nornorna råda. Böljornas öken, där är mitt fädernesland och min grav.

Gå ej till stranden, 6 Ring, med din maka, helst sedan stjärnorna sprida sitt sken! Kanske i sanden vräkas tillbaka Fritiofs, den biltoge vikingens, ben."--

Då kväder kungen: 7 "Tungt är att höra mannen, som klagar likt kvidande mö. Dödssång är sjungen ren i mitt öra. Vad är det mer? Den som föds, han skall dö.

Nornornas lottning, 8 huru vi fike, trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån. Dig ger jag drottning, dig ger jag rike, skydda det du åt min växande son!

Väl har jag suttit 9 vänsäll i salen, väl har jag älskat den gyllene frid. Dock har jag brutit sköldar i dalen, sköldar på sjön, och ej bleknat därvid.

Nu vill jag rista 10 geirs-odd och blöda, strådöd ej höves för nordmannakung. Ringa är sista idrottens möda, mera än livet är döden ej tung."

Då skar han ärligt 11 runor åt Oden, dödsrunor djupa på bröst och på arm. Lyste så härligt droppande bloden fram mellan silvret på hårvuxen barm.

"Bringen mig hornet! 12 Skål för ditt minne, skål för din ära, du härliga Nord! Mognande kornet, tänkande sinne, fredelig bragd har jag älskat på jord.

Fåfängt bland vilda, 13 blodiga drotter sökte jag friden, hon flyktade hän. Nu står den milda ätthögens dotter väntande på mig vid gudarnas knän.

Hell er, I gudar, 14 Valhallasöner! Jorden försvinner; till asarnas fest gjallarhorn budar. Salighet kröner skönt, som en guldhjälm, den kommande gäst."--

Sade och tryckte 15 Ingeborg handen, handen på son och på gråtande vän. Ögat han lyckte, kunglige anden flög med en suck till Allfader igen.

XXI.

RINGS DRAPA.

Sitter i högen 1 högättad hövding, slagsvärd vid sidan, skölden på arm. Gångaren gode gnäggar där inne, skrapar med guldhov grundmurad grav.

Nu rider rike 2 Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron. Upp springa Valhalls valvdörrar vida; asarnas händer hänga i hans.

Tor är ej hemma, 3 härjar i härnad. Valfader vinkar vinbägarn fram. Ax flätar Frej kring konungens krona, Frigg binder blåa blommor däri.

Brage, hin gamle, 4 griper i guldsträng, stillare susar sången än förr. Lyssnande vilar Vanadis vita barmen mot bordet, brinner och hör:

"Högt sjunga svärden 5 ständigt i hjälmar; brusande böljor blodas alltjämt. Kraften, de goda gudarnas gåva, bister som bärsärk biter i sköld.

Därför var dyre 6 drotten oss kär, som stod med sin sköld för fredliga fält: sansade styrkans skönaste avbild steg som en offer- ånga åt skyn.

Ord väljer vittre 7 Valfader, då han sitter hos Saga, Sökvabäcks mö. Så klungo kungsord, klara som Mimers böljor och därhos djupa som de.

Fridsam förlikar 8 Forsete tvisten, domarn vid Urdas vällande våg. Så satt å domsten dyrkade drotten, blidkade händer blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen, 9 kring sig han strödde dvärgarnas dag-glans, drakarnas bädd. Gåvan gick glad från givmilda handen, lätt från hans läppar lidandets tröst.

Välkommen, vise 10 Valhalla-arving! Länge lär Norden lova ditt namn. Brage dig hälsar höviskt med horndryck, nornornas fridsbud nerifrån Nord!"

XXII.

KONUNGAVALET.

Till tings! Till tings! Budkavlen gå 1 kring berg och dal. Kung Ring är död: nu förestår ett kungaval.

Då tager bonden svärd från vägg, 2 det stål är blått. Med fingret prövar han dess egg, den biter gott.

De piltar se med glädje på 3 det stålblå sken; de lyfta svärdet två och två, för tungt för en.

Men dottern skurar hjälmen ren-- 4 blank skall han bli-- och rodnar, när hon skådar sen sin bild däri.

Sist tar han sköldens runda värn, 5 en sol i blod. Hell dig, du frie man av järn, du bonde god!

All landets ära växer ur 6 ditt fria bröst. I striden är du landets mur, i frid dess röst.

Så samlas de med sköldegny 7 och vapenbrak på öppet ting, ty himmelns sky är deras tak.

Men Fritiof står på tingets sten, 8 hos honom står den kungason, en liten en med guldgult hår.

Då går ett sorl kring bondelag: 9 "För liten är den kungsson, kan ej skipa lag, ej leda här."--

Men Fritiof lyfte pilten ung 10 på skölden opp: "I nordmän, här är eder kung och landets hopp.

Sen här den gamle Odens ätt 11 i bild så skön. På sköld han känner sig så lätt som fisk i sjön.

Jag svär att skydda rike hans 12 med svärd och stång och sätta faderns gyllne krans på son en gång.

Forsete, Balders höge son, 13 har hört min ed; och om jag viker därifrån, slå han mig ned!"--

Men pilten satt på skölden lyft, 14 lik kung å stol, lik unga örnen, som från klyft ser opp mot sol.

Den väntan blev det unga blod 15 till slut för lång, och med ett hopp i mark han stod, ett kungligt språng!

Då ropte böndren högt på ting: 16 "Vi, Nordens män, vi kora dig, bliv lik kung Ring, sköldburne sven!

Och Fritiof före dina bud, 17 tills du blir stor. Jarl Fritiof, dig ge vi till brud hans sköna mor."--

Då blickar Fritiof mörk: "I dag 18 är kungaval men bröllop ej; min brud tar jag av eget val.

Till Balders hage vill jag gå, 19 har möte stämt med mina nornor där: de stå och vänta jämt.

Ett ord jag måste tala med 20 de sköldemör. De bygga under tidens träd, och ovanför.

Ljuslockig Balder vredgas än, 21 den bleke gud. Han tog, blott han kan ge igen mitt hjärtas brud."--

Då hälsade han nyvald kung, 22 på pannan kysst, och långsamt över hedens ljung försvann han tyst.

XXIII.

FRITIOF PÅ SIN FADERS HÖG.

Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar 1 dess milda stråle ifrån gren till gren, Allfaders blick i aftondaggens droppar, som i hans världshav, lika klar och ren! Hur röda färgar hon ej bergens toppar! O, det är blod på Balders offersten! I natt är snart det hela land begravet, snart sjunker hon, en gyllne sköld, i havet.

Först låt mig dock bese de kära ställen, 2 min barndoms vänner, dem jag älskat så. Ack, samma blommor dofta än i kvällen, och samma fåglar än i skogen slå. Och vågen tumlar sig som förr mot hällen-- o, den som aldrig gungat däruppå! Om namn och bragder jämt den falska talar, men fjärran för hon dig från hemmets dalar.

Jag känner dig, du flod, som ofta burit 3 den djärve simmarn på din bölja klar. Jag känner dig, du dal, där vi besvurit en evig tro, som icke jorden har. Och björkar, I, uti vars bark jag skurit de runor många, I stån ännu kvar med stammar vita och med kronor runda; allt är som förr, blott jag är annorlunda.

Är allt som förr? Var äro Framnäs' salar 4 och Balders tempel på den vigda strand? Ack, det var skönt uti min barndoms dalar, men därutöver har gått svärd och brand, och mänskors hämnd och gudars vrede talar till vandrarn nu från svarta svedjeland. Du fromme vandrare, ej hit du drage, ty skogens vilddjur bo i Balders hage.

Det går en frestare igenom livet, 5 den grymme Nidhögg ifrån mörkrets värld. Han hatar asaljuset, som står skrivet på hjältens panna, på hans blanka svärd. Vart nidingsdåd, i vredens stund bedrivet, det är hans verk, är mörka makters gärd; och när det lyckas, när han templet tänder, då klappar han uti kolsvarta händer.

Finns ej försoning, strålande Valhalla? 6 Blåögde Balder, tar du ingen bot? Bot tager mannen, när hans fränder falla, de höga gudar sonar man med blot. Det sägs, du är den mildaste av alla: bjud, och vart offer ger jag utan knot. Ditt tempels brand var icke Fritiofs tanka, tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!

Tag bort din börda, jag kan den ej bära, 7 kväv i min själ de mörka skuggors spel; försmå ej ångern, låt en levnads ära försona dig för ögonblickets fel! Jag bleknar ej, fast Ljungarn själv står nära, i ögat kan jag se den blekblå Hel. Du fromme gud med dina månskensblickar, dig ensam räds jag och den hämnd, du skickar.

Här är min faders gravhög. Sover hjälten? 8 Ack, han red hän, där ingen kommer från. Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån. Du asagäst, se ner från himlafälten, din son dig kallar, Torsten Vikingsson! Jag kommer ej med runor eller galder, men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?

Har graven ingen tunga? För en klinga 9 Den starke Angantyr ur högen kvad. Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa mot vad jag ber; om svärd jag aldrig bad-- svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa du mig försoning ifrån asars stad! Min skumma blick, min gissning blott du lede, ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.

Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar, 10 ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri! Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar, och viska till mig, som han far förbi! Och västern hänger full av gyllne ringar, låt en av dem din tankes härold bli! Ej svar, ej tecken för din son i nöden du äger, fader! O, hur arm är döden!--

Och solen släcks, och aftonvinden lullar 11 för jordens barn sin vaggsång utur skyn, och aftonrodnad körer upp och rullar med rosenröda hjul kring himlens bryn. I blåa dalar, över blåa kullar hon flyger fram, en skön Valhallasyn. Då kommer plötsligt över västervågor en bild framsusande i guld och lågor.

En hägring kalla vi det himmelns under-- 12 i Valhall klingar hennes namn mer skönt.-- Hon svävar sakta över Balders lunder, en gyllne krona på en grund av grönt. Det skimrar över, och det skimrar under med sällsam glans, ej förr av mänskor rönt. Till slut hon stannar, sjunkande till jorden, där templet stått, nu själv ett tempel vorden.

En bild av Breidablick, den höga muren 13 stod silverblank på klippans brant och sken. Av djupblått stål var pelare var skuren, och altaret utav en ädelsten: och dômen hängde, som av andar buren, en vinterhimmel stjärneklar och ren, och högt däri, med himmelsblåa skrudar, med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.

Och se, på runbeskrivna sköldar stödda, 14 de höga nornor uti dörren stå: tre rosenknoppar i en urna födda, allvarliga men tjusande ändå. Och Urda pekar tyst på det förödda, det nya tempel pekar Skulda på. Och bäst som Fritiof nu sig sansa hunnit och gläds och undrar, så är allt försvunnet.

O, jag förstår er, mör från tidens källa, 15 det var ditt tecken, hjältefader god! Det brända templet skall jag återställa, skönt skall det stå på klippan, där det stod. O, det är härligt att få vedergälla med fredlig bragd sin ungdoms övermod! Den djupt förkastade kan hoppas åter, den vite guden blidkas och förlåter.

Välkomna stjärnor, som där uppe tågen! 16 Nu ser jag åter glad er stilla gång. Välkomna norrsken, som där uppe lågen! I voren tempelbrand för mig en gång. Uppgrönska, ättehög, och stig ur vågen, så skön som förr, du underbara sång! Här vill jag slumra på min sköld och drömma, hur mänskor sonas och hur gudar glömma.

XXIV.

FÖRSONINGEN.

Fulländat nu var Balders tempel. Däromkring stod ej som förr en skidgård, men av hamrat järn, med gyllne knappar på var stång, ett värn var rest kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär med hillebarder och med gyllne hjälmar stod 5 det nu på vakt kring gudens nya helgedom. Av idel jättestenar var dess rundel byggd, med dristig konst hopfogade, ett jätteverk för evigheten, templet i Uppsala likt, där Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild. 10 Stolt stod det där på fjällets brant och speglade sin höga panna uti havets blanka våg. Men runtomkring, en präktig blomstergördel lik, gick Balders dal med alla sina lundars sus, med alla sina fåglars sång, ett fridens hem. 15 Hög var den kopparstöpta port, och innanför två pelarrader uppå starka skulderblad uppburo valvets rundel, och han hang så skön utöver templet som en kupig sköld av guld. Längst fram stod gudens altar. Det var hugget av 20 en enda nordisk marmorklyft, och däromkring ormslingan slog sin ringel, full med runeskrift, djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal. Men uti muren ovanföre var ett rum med gyllne stjärnor uppå mörkblå grund, och där 25 satt fromhetsgudens silverbild, så blid, så mild, som silvermånen sitter uppå himmelns blå.-- Så templet syntes. Parvis trädde nu därin tolv tempeljungfrur, klädda uti silverskir, med rosor uppå kinderna och rosor i 30 det oskuldsfulla hjärtat. Framför gudens bild kring nyinvigda altaret de dansade, som vårens vindar dansa över källans våg, som skogens älvor dansa i det höga gräs, när morgondaggen ligger skimrande därpå. 35 Och under dansen sjöngo de en helig sång om Balder, om den fromme, hur han älskad var utav vart väsen, hur han föll för Höders pil och jord och hav och himmel gräto. Sången var, som om den icke komme från ett mänskligt bröst, 40 men som en ton från Breidablick, från gudens sal, som tanken på sin älskling hos en enslig mö, när vakteln slår de djupa slag i nattens frid och månen skiner över björkarna i Nord.-- Förtjust stod Fritiof, lutad vid sitt svärd, och såg 45 på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt. Med himmelsblåa ögon och med huvuden omflutna utav lockigt guld, de vinkade en vänlig hälsning till sin forne ungdomsvän. 50 Och som en blodig skugga sjönk hans vikingsliv med alla sina strider, sina äventyr, i natten neder, och han tyckte själv sig stå, en blomsterkransad bautasten, på deras grav. Och allt som sången växte, höjde sig hans själ 55 från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf; och mänsklig hämnd och mänskligt hat smalt sakta hän, som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst, när vårsol skiner; och ett hav av stilla frid, av tyst hänryckning göt sig i hans hjältebarm. 60 Det var, som kände han naturens hjärta slå emot sitt hjärta, som han ville trycka rörd Heimskringla i sin brodersfamn och stifta frid med varje skapat väsen inför gudens syn.-- Då trädde in i templet Balders överpräst, 65 ej ung och skön som guden men en hög gestalt, med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag, och ned till bältestaden flöt hans silverskägg. En ovan vördnad intog Fritiofs stolta själ, och örnevingarna på hjälmen sänktes djupt 70 inför den gamle; men han talte fridens ord: